Livet under 6 månader 187,5 dagar
Detta skrev jag i slutet av juni, och det var så jag kände, är vara tvungen att dela med det till er!
Idag slog tanken mig, ett halvår har passerat, halva 2011 är över. 6 månader som har försvunnit snababre än blixten. Januari, februari, mars, april, maj, juni.
Januari började med att jag jobbade i princip hela tiden, februari följde nästan samma spår och jag lyckades bränna mina fingrar, bli sjukskriven en fredagskväll då fingrarna plötsligt var dubbelt så stora som normalt. Mars handlade mest om plugg och jobb och det slutade med en sista minuten resa till Cypern, en resa som förbättrade mitt välmående oerhört, mars var tufft, jag kom hem gråtande, jag ville inte jobba längre. April fortsatte med att jag jobbade varje dag förutom nio dagar och jag pluggade och pluggade, jag ville ge upp, jag såg ingen glädje i något längre, det var också vid denna tiden jag träffade J hela tiden, som förgyllde min vardag lite. Sen kom maj, den månaden som bara försvann, jag gjorde allt och ingenting i maj, jag jobbade nästan ingeting, men jag lyckades gå på min första bal, åka till Barcelona, få en mobil snodd och få tillbaka den. Sedan kom juni, den började riktigt dåligt, jag blev sjuk men jag var till en början bara glad för Barcelona var kaos på ett positivt sätt och jag lärde känna nya kompisar som jag fortsatte att träffa, det var student utsparkslekar och jag tog en sväng till Växjö innan dagen som många så länge hade väntat på, studenten, jag ville inte påbörja dagen utan ville istället ligga kvar i sängen för jag mådde rent ut sagt piss. Men jag genomförde dagen, jag hade en av de bästa och lyckligaste dagarna i mitt liv även om febern stod mig upp över öronen och halsen inte ville sammarbeta längre, men jag fick Ms nummer och det gjorde hela min dag. Dagen efter var dock inte lika vacker, jag trodde jag vaknade upp frisk som en nötkörna men det visade sig att febern inte var borta och jag fick inte sjukanmäla mig, sedan ville inte viruset försvinna bort från min kropp på två veckor, men utgånger och jobb väntade. Midsommar passerade, den var mysig rakt igenom och sedan tog juni slut. Ett halvår 365/2= 150+30+2,5= 187,5 dagar som passerade, dagar som kantas av lycka, tårar och ovisshet. Dagar jag har velat ge upp dagar jag inte förstått varför jag har velat ge upp. Men en sak jag vet är att stället som jag förknippade med lycka tidigare, jobbet, inte förknippas med lycka längre utan med ångest, ett ställe som jag inte kommer klara av så mycket längre till, mitt mål var att stanna ett år, det kommer aldrig att hända kan jag lova er. Men nu tar jag en dag i taget.
Idag slog tanken mig, ett halvår har passerat, halva 2011 är över. 6 månader som har försvunnit snababre än blixten. Januari, februari, mars, april, maj, juni.
Januari började med att jag jobbade i princip hela tiden, februari följde nästan samma spår och jag lyckades bränna mina fingrar, bli sjukskriven en fredagskväll då fingrarna plötsligt var dubbelt så stora som normalt. Mars handlade mest om plugg och jobb och det slutade med en sista minuten resa till Cypern, en resa som förbättrade mitt välmående oerhört, mars var tufft, jag kom hem gråtande, jag ville inte jobba längre. April fortsatte med att jag jobbade varje dag förutom nio dagar och jag pluggade och pluggade, jag ville ge upp, jag såg ingen glädje i något längre, det var också vid denna tiden jag träffade J hela tiden, som förgyllde min vardag lite. Sen kom maj, den månaden som bara försvann, jag gjorde allt och ingenting i maj, jag jobbade nästan ingeting, men jag lyckades gå på min första bal, åka till Barcelona, få en mobil snodd och få tillbaka den. Sedan kom juni, den började riktigt dåligt, jag blev sjuk men jag var till en början bara glad för Barcelona var kaos på ett positivt sätt och jag lärde känna nya kompisar som jag fortsatte att träffa, det var student utsparkslekar och jag tog en sväng till Växjö innan dagen som många så länge hade väntat på, studenten, jag ville inte påbörja dagen utan ville istället ligga kvar i sängen för jag mådde rent ut sagt piss. Men jag genomförde dagen, jag hade en av de bästa och lyckligaste dagarna i mitt liv även om febern stod mig upp över öronen och halsen inte ville sammarbeta längre, men jag fick Ms nummer och det gjorde hela min dag. Dagen efter var dock inte lika vacker, jag trodde jag vaknade upp frisk som en nötkörna men det visade sig att febern inte var borta och jag fick inte sjukanmäla mig, sedan ville inte viruset försvinna bort från min kropp på två veckor, men utgånger och jobb väntade. Midsommar passerade, den var mysig rakt igenom och sedan tog juni slut. Ett halvår 365/2= 150+30+2,5= 187,5 dagar som passerade, dagar som kantas av lycka, tårar och ovisshet. Dagar jag har velat ge upp dagar jag inte förstått varför jag har velat ge upp. Men en sak jag vet är att stället som jag förknippade med lycka tidigare, jobbet, inte förknippas med lycka längre utan med ångest, ett ställe som jag inte kommer klara av så mycket längre till, mitt mål var att stanna ett år, det kommer aldrig att hända kan jag lova er. Men nu tar jag en dag i taget.
Kommentarer
Trackback
